en el juzgado de Bartolomé Mitre

Bruno hade klippt haret kort, hade rakat sig och satt pa sig kostym och slips. Jag hade knappt kant igen honom om jag passerat honom pa gatan. Nar systemet gar till sina extremer och hotar med inlasning, da ar man ganska liten. Da bitchar man inte med systemet, inte just den dagen. Da klipper man av hastsvansen.

Kanske hade makeovern inte varit nodvandig, for trots att polisen gravt fram lite bevis ur nan byralada, hittat ett vittne pa nan bakgata, trots det sa hade de ju faktiskt ingenting att komma med. Och domstolen kunde inte bortse fran det faktum, att ett timslag pa ett kvitto ganska tydligt visade att Bruno inte ens var dar, utan nagon helt annan stans, nar protestanterna samlades i gamla stan, nar nagra ur demon valde att ta upp gatustenar och krossa fonster, nar polisen borjade skjuta skarpt mot manifestanterna. Den dar dagen i november forra aret.

Han hade inga storre problem, Bruno. Forhandlingarna varade inte ens en timme, sen var han ute. Sen kunde den psykiska stressen han levt med senaste manaden borja slappa. Sen kunde han borja bitcha med systemet igen.