Inredningen är sparsmakat jordnära, som den alltid verkar vara pa sånna ställen. Omålat trä, rotting, stora fönster. "Hoy es siempre todavia" broderat på ett stort tyg som hänger på väggen. Lukten av stekt kött från köket, ljudet av en ostämd gitarr och pingis någon annan stans. Husen är byggda av lera, sägs vara ekologiska.
Comunidad del Sur grundades på 50-talet, av ett gäng anarkister som mötts på konstskolan Bellas Artes. Nu för tiden är Ruben den enda av dem som bor kvar, som återvände efter 12 år i exil. Laura finns där också, hans dotter, och hennes tre barn Saya, Bruno och Eric. Tre barnfamiljer gör en ”kollektiv upplevelse” under begransad men svardefinierbar tid, Marta som jobbar i köket har ett eget hus för sig och sin familj, CICA-folket kommer varje morgon för kursen i ekologiskt jordbruk.
På utsidan ser stället idylliskt ut. Fullt av natur, som Girardo skulle uttryckt det. Fullt av människor som ifrågasätter samhällets normer och system, som vill skapa något annat, som inte nöjer sig med att snacka utan också handlar. Som visar på alternativ, som börjar med sig själva. Lovely.
Som vanligt skulle det vara lättare att nöja sig med det ytliga, köpa första intrycket och leva med det som ett fint minne i hjärtat. Som vanligt är det inte så enkelt, som vanligt händer det grejer under ytan. För självklart finns det vissa som har makt och andra som inte har det, även på det sk anarkistiska kollektivet mitt i naturen. Som vanligt använder de erfarna sin kunskap och position för att skaffa sig fördelar, som vanligt är det tjejerna som hjälper till i köket och killarna som spelar på gitarren. Som vanligt har den stora ideologen-gurun-inofficiella ledaren ett manligt kön och en kass kvinnosyn. Om detta är deras utopi, då stannar jag nog utanför.
For vad är det för mening med att skapa ett alternativ om man inte är beredd att också förändra djupare strukturer och orsaker, när man istället fortplanterar de system som man motsatte sig från början? Vad är det för mening med att bygga ett utopia om inte alla får vara med, på samma villkor? Räcker det med att bygga en bubbla till sig själv och sin familj nar varlden bloder?
Och detta att förändra sig själv, sitt sätt att leva. Måste det innebära total avskärmning, avståndstagande från resten av samhället? Jag koper inte konceptet.
Comunidad del Sur grundades på 50-talet, av ett gäng anarkister som mötts på konstskolan Bellas Artes. Nu för tiden är Ruben den enda av dem som bor kvar, som återvände efter 12 år i exil. Laura finns där också, hans dotter, och hennes tre barn Saya, Bruno och Eric. Tre barnfamiljer gör en ”kollektiv upplevelse” under begransad men svardefinierbar tid, Marta som jobbar i köket har ett eget hus för sig och sin familj, CICA-folket kommer varje morgon för kursen i ekologiskt jordbruk.
På utsidan ser stället idylliskt ut. Fullt av natur, som Girardo skulle uttryckt det. Fullt av människor som ifrågasätter samhällets normer och system, som vill skapa något annat, som inte nöjer sig med att snacka utan också handlar. Som visar på alternativ, som börjar med sig själva. Lovely.
Som vanligt skulle det vara lättare att nöja sig med det ytliga, köpa första intrycket och leva med det som ett fint minne i hjärtat. Som vanligt är det inte så enkelt, som vanligt händer det grejer under ytan. För självklart finns det vissa som har makt och andra som inte har det, även på det sk anarkistiska kollektivet mitt i naturen. Som vanligt använder de erfarna sin kunskap och position för att skaffa sig fördelar, som vanligt är det tjejerna som hjälper till i köket och killarna som spelar på gitarren. Som vanligt har den stora ideologen-gurun-inofficiella ledaren ett manligt kön och en kass kvinnosyn. Om detta är deras utopi, då stannar jag nog utanför.
For vad är det för mening med att skapa ett alternativ om man inte är beredd att också förändra djupare strukturer och orsaker, när man istället fortplanterar de system som man motsatte sig från början? Vad är det för mening med att bygga ett utopia om inte alla får vara med, på samma villkor? Räcker det med att bygga en bubbla till sig själv och sin familj nar varlden bloder?
Och detta att förändra sig själv, sitt sätt att leva. Måste det innebära total avskärmning, avståndstagande från resten av samhället? Jag koper inte konceptet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar