god jul.

en el juzgado de Bartolomé Mitre

Bruno hade klippt haret kort, hade rakat sig och satt pa sig kostym och slips. Jag hade knappt kant igen honom om jag passerat honom pa gatan. Nar systemet gar till sina extremer och hotar med inlasning, da ar man ganska liten. Da bitchar man inte med systemet, inte just den dagen. Da klipper man av hastsvansen.

Kanske hade makeovern inte varit nodvandig, for trots att polisen gravt fram lite bevis ur nan byralada, hittat ett vittne pa nan bakgata, trots det sa hade de ju faktiskt ingenting att komma med. Och domstolen kunde inte bortse fran det faktum, att ett timslag pa ett kvitto ganska tydligt visade att Bruno inte ens var dar, utan nagon helt annan stans, nar protestanterna samlades i gamla stan, nar nagra ur demon valde att ta upp gatustenar och krossa fonster, nar polisen borjade skjuta skarpt mot manifestanterna. Den dar dagen i november forra aret.

Han hade inga storre problem, Bruno. Forhandlingarna varade inte ens en timme, sen var han ute. Sen kunde den psykiska stressen han levt med senaste manaden borja slappa. Sen kunde han borja bitcha med systemet igen.

Foto: Adriana & Stefaní Rodriguez

jag ska starta ett fotokollektiv med adriana och stefaní. they've got skills.

random

Pa bussen in till staden pa eftermiddagen satte hon hjarnan pa random, lat tankarna och bilderna swicha forbi i valfri ordning. Det fungerade att gora sa nar man madde bra, nar man visste att inga obehagliga fantasier eller morka minnen skulle dyka upp. Tankens frihet betydde alltsa kanske att hon var lycklig?

Tva timmar senare skulle kanske den behagliga apatin /lyckan bytas ut mot nagot helt annat. Mot ilska nar snubbar inte sag henne som mer an ett snyggt skal. Mot frustration nar de spanska orden inte hittade fram ur den stokiga hjarnan och inte rackte till for att uttrycka varken gladje eller forakt. Mot djup besvikels nar en van betedde sig som nagot annat. Mot vanmakt nar en liten detalj aterigen och gang pa gang skulle fa henne att inse hur djupt paverkad hon sjalv och de flesta andra var av de system de levde i. Mot sorg i hela kroppen nar hon saknade dom som var nagon annan stans.

Ocksa mot upprymdhet och gladje och tillfredstallelse och jubel, i andra lagen, under andra omstandigheter.

Och det var okej, besvikelsen var okej och ilskan och gladjen och sorgen och upprymdheten. De var alla okej, for de innebar att hon levde. Att hon kande saker och tankte saker, att det hande saker. Att hon motte manniskor som ocksa tankte och kande, att det i de motena och sammahangen hande saker. Nagot forandrades, nagot forandras alltid.

....

den mätta dagen, den är aldrig störst. den bästa dagen är en dag av törst.

living my life karin boye- stylie.

what a woman.

bubbel trouble.

Inredningen är sparsmakat jordnära, som den alltid verkar vara pa sånna ställen. Omålat trä, rotting, stora fönster. "Hoy es siempre todavia" broderat på ett stort tyg som hänger på väggen. Lukten av stekt kött från köket, ljudet av en ostämd gitarr och pingis någon annan stans. Husen är byggda av lera, sägs vara ekologiska.

Comunidad del Sur grundades på 50-talet, av ett gäng anarkister som mötts på konstskolan Bellas Artes. Nu för tiden är Ruben den enda av dem som bor kvar, som återvände efter 12 år i exil. Laura finns där också, hans dotter, och hennes tre barn Saya, Bruno och Eric. Tre barnfamiljer gör en ”kollektiv upplevelse” under begransad men svardefinierbar tid, Marta som jobbar i köket har ett eget hus för sig och sin familj, CICA-folket kommer varje morgon för kursen i ekologiskt jordbruk.

På utsidan ser stället idylliskt ut. Fullt av natur, som Girardo skulle uttryckt det. Fullt av människor som ifrågasätter samhällets normer och system, som vill skapa något annat, som inte nöjer sig med att snacka utan också handlar. Som visar på alternativ, som börjar med sig själva. Lovely.

Som vanligt skulle det vara lättare att nöja sig med det ytliga, köpa första intrycket och leva med det som ett fint minne i hjärtat. Som vanligt är det inte så enkelt, som vanligt händer det grejer under ytan. För självklart finns det vissa som har makt och andra som inte har det, även på det sk anarkistiska kollektivet mitt i naturen. Som vanligt använder de erfarna sin kunskap och position för att skaffa sig fördelar, som vanligt är det tjejerna som hjälper till i köket och killarna som spelar på gitarren. Som vanligt har den stora ideologen-gurun-inofficiella ledaren ett manligt kön och en kass kvinnosyn. Om detta är deras utopi, då stannar jag nog utanför.

For vad är det för mening med att skapa ett alternativ om man inte är beredd att också förändra djupare strukturer och orsaker, när man istället fortplanterar de system som man motsatte sig från början? Vad är det för mening med att bygga ett utopia om inte alla får vara med, på samma villkor? Räcker det med att bygga en bubbla till sig själv och sin familj nar varlden bloder?

Och detta att förändra sig själv, sitt sätt att leva. Måste det innebära total avskärmning, avståndstagande från resten av samhället? Jag koper inte konceptet.