god jul.

en el juzgado de Bartolomé Mitre

Bruno hade klippt haret kort, hade rakat sig och satt pa sig kostym och slips. Jag hade knappt kant igen honom om jag passerat honom pa gatan. Nar systemet gar till sina extremer och hotar med inlasning, da ar man ganska liten. Da bitchar man inte med systemet, inte just den dagen. Da klipper man av hastsvansen.

Kanske hade makeovern inte varit nodvandig, for trots att polisen gravt fram lite bevis ur nan byralada, hittat ett vittne pa nan bakgata, trots det sa hade de ju faktiskt ingenting att komma med. Och domstolen kunde inte bortse fran det faktum, att ett timslag pa ett kvitto ganska tydligt visade att Bruno inte ens var dar, utan nagon helt annan stans, nar protestanterna samlades i gamla stan, nar nagra ur demon valde att ta upp gatustenar och krossa fonster, nar polisen borjade skjuta skarpt mot manifestanterna. Den dar dagen i november forra aret.

Han hade inga storre problem, Bruno. Forhandlingarna varade inte ens en timme, sen var han ute. Sen kunde den psykiska stressen han levt med senaste manaden borja slappa. Sen kunde han borja bitcha med systemet igen.

Foto: Adriana & Stefaní Rodriguez

jag ska starta ett fotokollektiv med adriana och stefaní. they've got skills.

random

Pa bussen in till staden pa eftermiddagen satte hon hjarnan pa random, lat tankarna och bilderna swicha forbi i valfri ordning. Det fungerade att gora sa nar man madde bra, nar man visste att inga obehagliga fantasier eller morka minnen skulle dyka upp. Tankens frihet betydde alltsa kanske att hon var lycklig?

Tva timmar senare skulle kanske den behagliga apatin /lyckan bytas ut mot nagot helt annat. Mot ilska nar snubbar inte sag henne som mer an ett snyggt skal. Mot frustration nar de spanska orden inte hittade fram ur den stokiga hjarnan och inte rackte till for att uttrycka varken gladje eller forakt. Mot djup besvikels nar en van betedde sig som nagot annat. Mot vanmakt nar en liten detalj aterigen och gang pa gang skulle fa henne att inse hur djupt paverkad hon sjalv och de flesta andra var av de system de levde i. Mot sorg i hela kroppen nar hon saknade dom som var nagon annan stans.

Ocksa mot upprymdhet och gladje och tillfredstallelse och jubel, i andra lagen, under andra omstandigheter.

Och det var okej, besvikelsen var okej och ilskan och gladjen och sorgen och upprymdheten. De var alla okej, for de innebar att hon levde. Att hon kande saker och tankte saker, att det hande saker. Att hon motte manniskor som ocksa tankte och kande, att det i de motena och sammahangen hande saker. Nagot forandrades, nagot forandras alltid.

....

den mätta dagen, den är aldrig störst. den bästa dagen är en dag av törst.

living my life karin boye- stylie.

what a woman.

bubbel trouble.

Inredningen är sparsmakat jordnära, som den alltid verkar vara pa sånna ställen. Omålat trä, rotting, stora fönster. "Hoy es siempre todavia" broderat på ett stort tyg som hänger på väggen. Lukten av stekt kött från köket, ljudet av en ostämd gitarr och pingis någon annan stans. Husen är byggda av lera, sägs vara ekologiska.

Comunidad del Sur grundades på 50-talet, av ett gäng anarkister som mötts på konstskolan Bellas Artes. Nu för tiden är Ruben den enda av dem som bor kvar, som återvände efter 12 år i exil. Laura finns där också, hans dotter, och hennes tre barn Saya, Bruno och Eric. Tre barnfamiljer gör en ”kollektiv upplevelse” under begransad men svardefinierbar tid, Marta som jobbar i köket har ett eget hus för sig och sin familj, CICA-folket kommer varje morgon för kursen i ekologiskt jordbruk.

På utsidan ser stället idylliskt ut. Fullt av natur, som Girardo skulle uttryckt det. Fullt av människor som ifrågasätter samhällets normer och system, som vill skapa något annat, som inte nöjer sig med att snacka utan också handlar. Som visar på alternativ, som börjar med sig själva. Lovely.

Som vanligt skulle det vara lättare att nöja sig med det ytliga, köpa första intrycket och leva med det som ett fint minne i hjärtat. Som vanligt är det inte så enkelt, som vanligt händer det grejer under ytan. För självklart finns det vissa som har makt och andra som inte har det, även på det sk anarkistiska kollektivet mitt i naturen. Som vanligt använder de erfarna sin kunskap och position för att skaffa sig fördelar, som vanligt är det tjejerna som hjälper till i köket och killarna som spelar på gitarren. Som vanligt har den stora ideologen-gurun-inofficiella ledaren ett manligt kön och en kass kvinnosyn. Om detta är deras utopi, då stannar jag nog utanför.

For vad är det för mening med att skapa ett alternativ om man inte är beredd att också förändra djupare strukturer och orsaker, när man istället fortplanterar de system som man motsatte sig från början? Vad är det för mening med att bygga ett utopia om inte alla får vara med, på samma villkor? Räcker det med att bygga en bubbla till sig själv och sin familj nar varlden bloder?

Och detta att förändra sig själv, sitt sätt att leva. Måste det innebära total avskärmning, avståndstagande från resten av samhället? Jag koper inte konceptet.

PV baby.

Pics by: el/ak

Deltagande video sägs vara lika gammal som filmen själv. Även om det har praktiserats i många år och på väldigt många olika platser i världen finns det väldigt lite teori om metoden. Metoden siktar på att ge människor kontroll över berättandet, över skildringen av deras verklighet. Detta åstadkoms genom en rad olika videoövningar som utvecklas i form av videoworkshops, de har i sin tur syftet att ge folk grundläggande kunskaper i kamerateknik, intervjuteknik och klippning, samtidigt som gruppens självkänsla stärks.

En videoworkshop ser ut på olika vis beroende på vilken grupp man arbetar med och deltagarnas tidigare vana eller ovana vid tekniken, men gemensamt för alla videoworkshops är att alla närvarande måste delta på samma villkor och ha lika stor chans att använda och lära sig tekniken, det är workshopsledarnas uppgift att skapa en atmosfär som gör detta möjligt. Huvudsyftet med deltagande video är inte att producera film i första hand, det viktigaste är istället grupprocessen kring produktionen, hur gruppen utvecklas och att budskapet som ska framföras kommer fram och att alla deltagande känner sig representerade av det. Ändå kan metoderna tillämpas i filmproduktion.

http://www.freewebs.com/filmff/deltagande2.htm




I tell you, hjartat blev varmt nar vi tittade igenom utvarderingarna som CICA-drrlingarna filmade tidigare idag. Nar Gimena sa att hon haft javligt kul, nar Rut beskrev oss med "bufalas", nar Gerardo beskrev oss med fler positiva ord an jag kan pa spanska, nar Sebastian sa att han sag oss som en sjalvklar del av gruppen. Nar 14 av 14 sager att de vill fortsatta. That's all I need.

Ikvall ar jag PV-pepp. Ikvall ar jag javligt glad att jag ar i Montevideo och inte nagon annan stans pa jorden. Ikvall tror jag pa mig sjalv och pa framtiden. Ikvall langtar jag till morgondagen, nar jag far aka dit igen.


Tank att det faktiskt fungerade i verkligheten. Att den abstrakta men grymma idén gick att overfora till praktik. Kanske inte den praktik som idén beskrev fran borjan, men nagon slags praktik. Nagon slags idé. Nagon slags verklighet. Sen far man se.

Kriminalisering av protesten

....................................brottsling.



2005: Domaren Juez Fernandez Lecchini atalar fyra demonstranter for "sedición", en klart politisk dom som innebar 2-4 ars fangelsestraff. De fyra hade deltagit vid en antikapitalistisk demonstration i samband med att George W Bush besokte landet, och frihandelsavtal mellan Uruguay och USA skrevs under. Efter ett par manader av psykiskt misshandel i fangelse och massiva protester pa gatan slapptes de fyra.

Nu har domstolen beordrat att alla deltagare i manifestationen den 4/11 2005 ska atalas. Den 19-22 december kommer 15 aktivister att anhallas for "sedición" (varav vissa inte ens narvarade vid demonstrationen).


Den polisiara och rattsliga logiken har inte forandrats sedan diktaturen. Protesten har aterigen blivit ett brott.

gnocchi och guldskor

På lordagsmorgonen den tredje veckan vaknade hon for ovanlighetens skull forst av invanarna pa Republica del Salvador 3348. Dagen var ledig, sa med tva bananer, en bit melon coh en halv kopp kallt kaffe i magen promenerade hon in mot 18 de julio, stadens aorta. Vadret velade, tunga gra moln slappte ibland fram solen, ibland endast kvalmig varme. I Parque Battle lekte medelklassbarnen och tjatade till sig chorros i standet smyckat med Super Mario-malningar, arbetarklassbarnen salde tuggummi och tiggde smapengar. De vuxna sippade mate i skuggan, termosarna blankte som vanligt bland traden.

Den nya hemstaden paminde henne om mycket, men liknade inget. Den hade manga av Latinamerikas aterkommande drag; sattet att anvanda det spanska spraket, de uraldriga, skrangliga bussarna, forsaljarna pa de skrangliga bussarna, det vidr...hrm, annorlunda kaffet, den morka och standigt narvarande historien, den varierade arkitekturen, fattigdomen. Anda kandes den nastan mer Sydeuropeisk; gatubilden med sma ostaffarer och bagerier, medelklass, subkulturer, kladstilarna och estetiken, sattet att anvanda spanskan, aktivist kulturen, vin.

Den person hon var just da uppskattade blandningen, trivdes i den, kande sig hemma.

18 de julio var som vanligt stokig. Bilar, bussar, manniskor, djur. Arenden, arbete, noje, kommers, liv. Ett par kvarter ner vek hon av fran huvudgatan for att slippa oljuden, och pa de lugna paralellgatorna hittade hon vad hon sokte (utan att veta att hon sokt det). Farska gronsaker och jordgubbar i gronsaksstanden. Guldvita klackskor, tre mycket sma koppar och en bla adidasjacka i secondhand-affar. Med en latt angest over sitt lordagslyxande, med glad over sin stund for sig sjalv, promenerade hon tillbaka.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Kara dagbok

Trots att jag annu inte har nagra riktiga vanner i den har staden sa vaxer hogen av bekanta for varje dag, och det sociala livet ar busy. Igar var vi pa Galpon de corrales igen, Fabian lagade hundratals gnocchi over oppen eld och jag pratade kaken ur led med Javi (som kanske skulle kunna uppgraders fran bekant till kompis?) och en gubbe som tycker att jag "har intressanta idéer". Klockan tva gick vi hem i regnet.

Kära dagbok

Det borjar bli varmt nu. Riktigt varmt. Sadar sa att man typ inte kan vara ute mitt pa dagen, att livet far utspela sig pa morgnar och kvallar. Varmt sadar sa att det liksom inte hjalper att det blir morkt, att det fortfarande kanns som att kliva in i en bastu, nar man kliver ut i natten. Anda ar det bara november. Jag undrar hur jag ska klara januari.

Som tur ar ligger havet inte mer an 15 cykelminuter bort. Som tur ar kan man gora iskaffe. Som tur ar kan vi planera vart schema ganska mycket sjalva, kan lagga in ett par timmar for somn/internet/anarkistisk teori efter formiddagarnas PV ute pa Comunidad och eftermiddagarnas moten i staden. Ett par timmars pause i lagenheten pa Republica del Salvador, hornet till Maipu, nara Hospital de Clinicas. Tur for oss.

Dagarna gar. Jag tanker pa en film som jag skulle vilja gora. Sen far man se.

34,5° syd, 56° väst.

Montevideo

Montevide´o , huvudstad i Uruguay; 1,3 milj. inv. (2005). M., som är beläget vid Río de la Platas norra kust, är Uruguays helt dominerande centrum. Staden hyser ungefär hälften av landets befolkning inom sitt storstadsområde och svarar för huvudparten av industriproduktionen. Främst bearbetas jordbruksprodukter, och M. har många stora slakterier, fryshus och konservfabriker. Vidare finns läder-, textil- och metallindustri samt oljeraffinaderier och cementfabriker. M. är knutpunkt för landets kommunikationer och har en stor hamn, vilken är viktig för landets utrikeshandel och fiske. Den internationella flygplatsen, Carrasco, ligger strax öster om staden. Nästan all högre utbildning i Uruguay är förlagd till M., som bl.a. har två universitet och flera högskolor.M. anlades av spanjorerna 1726 och blev efterUruguays självständighet 1828 huvudstad. År 1836började en massinvandring, och stadens tillväxtkom i gång på allvar.

hospital de clinicas.

montevideo baby.

Det var en gang en manniska. Manga ganger var det manga manniskor, men just den har gangen var det en sarskild manniska, som levde i en sarskild tid som inte var den lattaste att forsta. En tid och en varld som var fylld av fenomen och ismer och skillnader och likheter och trender och tendenser. Den har specifika manniskan var i mangt och mycket ett barn av sin tid, och som sadant ville hon inte bara forsta den kontext hon levde i, utan aven det dar som var annu mer komplicerat- sig sjalv.

Hennes lycka eller olycka var att hon fotts in i en position dar hon hade en hel del mojligheter att utforska dessa teman (varlden, tiden, sig sjalv), som hon, for att gora det hela annu mer komplext, hade ambitioner att inte bara forsta utan aven forandra. Resurser fanns att prova olika metoder, som kanske nagon av dem skulle leda fram till... framat. Mojligtvis skulle ingen leda nagonstans.


Det var en gang en stad. Manga ganger var det manga stader, men just den har gangen var det en specifik stad i ett sarskilt land under en sarskild era. Staden lag dar Rio de la Plata moter Atlanten, och hade manga mil strand och havsutsikt. Den hade ocksa manga mil gator kantade med hus och trad, och manga mil vardagsutsikt over grannens bakgard. Staden hade legat dar den lag ett par hundra ar och dar skulle den sakert ligga kvar ett bra tag till.

Resurserna, samtiden, ambitionerna och slumpen gjorde en gang sa att manniskan som ville forsta kom till staden som lag dar Rio de la Plata moter Atlanten. Vad sammandrabbningen skulle leda fram till visste ingen, men manniskan hade som vanligt stora forhoppningar. Staden var likgiltig, men inte enbart negativ. Sen fick man se.

berlin baby.

i ett tillstånd av overklighet lever hon sig igen ett par dygn i ett regnigt Stockholm i slutet av oktober 2006, ett par dygn mittemellan. Mittemellan Biskops Arnö, Berlin, Stockholm, Montevideo. Mittemellan full kontroll och ingen jävla aning. Mittemellan skratt, kärlek, pepp, och tårar, passivitet, likgiltighet. Mittemellan lever hon i ett lugn. Lugn, för nått har hon lärt sig av sin 23 år långa promenad på livets outgrundliga vägar. Av alla misslyckanden och lyckanden, av alla tårar och skratt och människor och platser och allt det andra. Nått har hon lärt sig, (även om hon gärna förnekar det), nått som kanske mer är en känsla än en kunskap. Känslan av att allt ordnar sig, känslan av att hon kan lita på sig själv tillräckligt mycket för att kunna lita på att allt ordnar sig. Därför känner hon sig lugn. Inte rädd för det okända, inte rädd för känslorna, sorgen, lyckan. Inte rädd för att leva. Dess dygn mittemellan flyter sorgen och lyckan ihop, sprungna ur varandra. Förvirringen och klarheten existerar samtidigt, apatin och känslorna är bästa vänner. Dygn mittemellan, dygn mitt i.