i ett tillstånd av overklighet lever hon sig igen ett par dygn i ett regnigt Stockholm i slutet av oktober 2006, ett par dygn mittemellan. Mittemellan Biskops Arnö, Berlin, Stockholm, Montevideo. Mittemellan full kontroll och ingen jävla aning. Mittemellan skratt, kärlek, pepp, och tårar, passivitet, likgiltighet. Mittemellan lever hon i ett lugn. Lugn, för nått har hon lärt sig av sin 23 år långa promenad på livets outgrundliga vägar. Av alla misslyckanden och lyckanden, av alla tårar och skratt och människor och platser och allt det andra. Nått har hon lärt sig, (även om hon gärna förnekar det), nått som kanske mer är en känsla än en kunskap. Känslan av att allt ordnar sig, känslan av att hon kan lita på sig själv tillräckligt mycket för att kunna lita på att allt ordnar sig. Därför känner hon sig lugn. Inte rädd för det okända, inte rädd för känslorna, sorgen, lyckan. Inte rädd för att leva. Dess dygn mittemellan flyter sorgen och lyckan ihop, sprungna ur varandra. Förvirringen och klarheten existerar samtidigt, apatin och känslorna är bästa vänner. Dygn mittemellan, dygn mitt i.
